När jäntorna dansade nakna på skutorna

I början av 1904-talet spreds rykten om stuverikvinnor som dansade nakna tillsammans med sjåare och matroser ombord på trälastande skutor i Norrland. Vem som helst kunde få se spektaklet, berättades det. Upptågen ägde rum mitt på blanka sommardagen, och "vad kunde då icke ske i skumrasket och ombord på kanske avlägset liggande skutor och under däck?".

Det insinuerades att kvinnor som åtog sig stuveriarbete närmast var att jämföra med prostituerade. Somliga fick full dagslön utan att ens ta i en brädbit. I stället tillbringade de hela tiden i kajuta och ruff. Lastrummet gjorde de till bordell.

Bakgrunden

Bakgrunden till detta var att mängder av kvinnor under slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet arbetade med att lasta trä ombord i fartyg som anlöpte sågverken. Uppkomsten av skogsindustrin vid Norrlandskusten hade skapat behov av arbetskraft. Det gällde inte bara i själva industrierna, När sågverken från mitten av 1800-talet ökade effektivitet och därmed produktionen ökade även kraven på att lastningen skulle gå snabbt. De kunde ligga många fartyg ute på reden och vänta på sin tur att bli lastade. Tidigare hade skutornas egna besättningar skött den saken, men i samband såväl med exportens ökning som med de allt större investeringarna i lastfartyg blev det nödvändigt att förkorta tiden i hamn.

Fattiga jordbrukare och fiskare med behov av extrainkomster bildade därför arbetslag som mot entreprenad åtog sig att lasta och lossa skutor. Männen skötte de tyngre varorna, medan kvinnor efter hand började hjälpa till med lastning av lättare virke. Dit hörde olika delar av sågverksindustrins biprodukter, t ex ribbor för tillverkning av tunnor, lådvirke och "splitved". Splitved som kom av det engelska ordet ”plitwood” som betydde kluven ved. Splitved var från ändar av plank och bräder. Ibland kunde det också betyda brädstumpar eller brännved. Det fanns också andra arbeten för kvinnor vid sågverken. Kvinnorna kallades, allt efter arbetenas art, för knubbkäringar, bakpigor, märkflickor, ströjäntor och kaffekäringar. De som arbetade med att lasta splitved kallades ”splitvedjäntor” eller ”splitvedkäringar”. Kvinnorna var oftast yngre ogifta kvinnor, fattiga äldre änkor eller hustrur till fiskare och jordbrukare som levde under små omständigheter.

Svartmålningen

Varför spreds det då så fula rykten om dessa kvinnor som slet med detta tunga arbete och dessutom hade knappast hälften så mycket betalt som männen? Anders Björklund har försökt att besvara detta i boken ”Splittvedjäntor och andra arbeterskor vid de norrländska lastageplatserna” som utkom 1929 och ingår som nummer 6 i -Sjöhistoriska museets rapportserie.

Det visar sig att kampanjen till stor del bottnade i det obehag många bättre ställda personer kände inför förhållandet att kvinnor lämnade hemmen för att bli lönearbetare. (Kvinnans plats var i hemmet, vare sig hon slet ont som piga eller var en duktig hustru). För kampanjen svarade framför allt den internationella kvinnoföreningen Vita bandet, som hade mottot "För Gud, för Hem och Fosterland". Den bildade en särskild avdelning, "Vita bandets stuveridepartement", med säte i Ramvik med doktorinnan Hilda Sjögren som drivande kraft. Hon genomförde en undersökning som visade att stuverikvinnorna befann sig i det djupaste sedliga förfall. Det går inte att förneka att sådant fanns. Tusentals kvinnor som arbetade i stuverinäringen fick uthärda en hård, ofta brutal miljö, och många råkade illa ut, särskilt de yngre.

Rapporten lämnades till alla riksdagsmän. Doktorinnan var ute på föreläsningar i landet där hon spred de uppgifter hon kommit fram till. Efter rapporten förstärktes dessa uppgifter av den borgerliga opinionen som fortsatte att utmåla inbillade fasor. Dessa krafter nämnde inget om arbetsgivarens skuld i situation och syftet var enbart att få tillbaka kvinnorna till sin så kallade plats i hemmet.

Motreaktioner

Till bilden av de kvinnliga stuveriarbetarna hör också en liten undersökning som gjordes av en pastor John Vestin i Kramfors år 1913. Pastor Vestin intresserade sig för den påstådda osedligbeten och om den gick att föra i bevis genom påvisandet av utomäktenskapliga barn. Pastorn gick därför igenom 10 års kyrkböcker i Gudmundrå socken och kunde därefter sammanställa följande tabell.

Pastor Vestin postade sitt undersökningsresultat till Yrkesinspektionen med bl a följande källkritiska anmärkning och kommentarer: Tablån är inte riktigt "samstämmande", eftersom en kvinna ibland står i kyrkoboken t ex tecknad både som hushållerska och torpardotter eller dylikt. Likaså finnas några i denna tablå icke upptagna gifta mödrar och änkor, som fött barn utom äktenskapet - tyvärr inte så få. Tablån är emellertid lärorik i det avseendet, att den visar, att jordbrukarnas döttrar i förhållande till sitt antal komma ganska lågt i konkurrensen med arbetarnas döttrar om att föda oäkta barn. Pastor Vestin eldade upp sig slutet på dokumentet med följande slut kommentar: Yrket som hushållerska är det "osedligaste" som finns! 85 oökta barn! Man vore frestad att utropa: förbud mot ett så frestelserikt yrke! Men det år ju orimligt.

Kerstin Hesselgren på Socialstyrelsen lät sedermera publicera tabellen i förkortat skick och menade att siffrorna var viktiga och representativa, i synnerhet som Gudmundrå församling omfattade det område där den mesta stav och splitvedslastningen försiggick. Antalet kvinnor i varje kategori hade visserligen inte kunnat fastställas, men stuveriarbeterskorna utgjorde här en av de största grupperna, utan att därför ha de flesta utomäktenskapliga födslarna. Detta var första gången som ett siffermaterial lades fram och det fritog stuveriarbeterskorna från en del av de beskyllningar de utsatts för.

Kerstin Hesselgren försökte också genom egna undersökningar skaffa konkret material om osedligheten. Hon besökte läkare i Kramfors, Skellefteå, Örnsköldsvik, Hudiksvall och Söderhamn för att få siffror över "syfilitisk smitta" bland stuveriarbeterskor, men inte ett enda fall kunde beläggas. 1913 gjordes på socialstyrelsen en rapport författad av Kerstin Hesselgren som visade att det inte var någon större fara alls med de kvinnliga stuveriarbetarna. Hon medverkade dock till att ett förbud för kvinnor under 18 år att delta i arbetet genomfördes. En konsekvens av rapporten är att det var det officiella Sveriges första bekräftelse på det kvinnliga förvärvsarbetet. Med andra ord ett helt motsatt resultat i förhållande till vad Vita bandet eftersträvade.


Vad hände sedan

Mot 1930-talet försvann det kvinnliga stuveriarbetet. Eftersom det inte lämnat något alls efter sig, varken arbetsvisor eller memoarer, bara några gulnade fotografier, skulle det kanske helt ha utplånats ur minnet om inte Anders Björklund skrivit och belyst de en gång så förtalade splitvedjäntorna i sin bok.
Källor: Anders Björklund bok ”Splittvedjäntor, artikel i DN 1929.

Kerstin Hesselgren, även känd som Kerstin den Första, född 4 januari 1872 i Torsåker utanför Hofors, Gästrikland, död 19 augusti 1962 i Stockholm[ var Sveriges första yrkesinspektris och bostadsinspektris, och första kvinna i riksdagens första kammare.

Aktörer

Meny