Städernas borgare











Borgare
Borgare, även borgerskap eller (franska) bourgeoisie, avsåg ursprungligen personer med burskap, det vill säga som hade rätt att bedriva näringsverksamhet, hantverk och handel i staden som de var verksamma i. Vilka näringar staden hade, om utrikeshandel fick bedrivas och vilka borgarna fick upphandla av, reglerades av stadsprivilegierna. Borgarna lydde under stadslagar.

Borgaren hade rätt att delta i stadens beslutande organ, som leddes av borgmästaren och stadsrådet, och dömas efter stadslagen. De förvaltade dessutom kyrkan, betalade förmögenhetsskatt, borgerlig tunga, men organiserade också stadens brandskydd, nattvakt och försvar.


Burskap
Burskap är ett ord som har används i Sverige sedan 1300-talet och kommer från medellågtyskans ”bûrschap”. Ordet avser historiskt stadsinvånare, borgare som innehade så kallade borgarrättigheter. Med burskap erhöll den enskilde rätt att ta del av stadsprivilegierna och att bedriva handel, med mera. Det ingick även skyldigheter, som att betala skatt till staden, delta i brandvakthållning och upplåta husrum åt soldater.

I Sverige har burskapet idag främst ett statusvärde och ger möjlighet att få understöd från vissa stiftelser och fonder. Beslut om burskap fattas av kommunstyrelsen eller den nämnd kommunfullmäktige bestämt.


Vinnande av burskap
Borgare var de som ägde burskap som handlande, hantverkare eller andra näringsidkare. Burskap var i allmänhet endast tillgängligt för myndiga män. En änka som drev verksamheten vidare kunde emellertid överta sin avlidne makes burskap och i 1720 års skråordning stadgades att "Mästare Enkia må uppehålla Handtvärcket och Wärckstaden, så länge hon sitter Enkia och sig ährligen förhåller.

Det krävdes tidigare att man ägde mark i staden, för att man skulle kunna vinna burskap. Den som var född i en borgerlig familj kunde i regel vid viss ålder automatiskt erhålla burskap. Likaså kunde burskap meddelas den som gift sig in i en borgarfamilj.
De nya burskapsägande borgarna svor, jämlikt Magnus Erikssons stadslag, en borgareed, att de skulle vara kungen trogna, fullgöra skyldigheterna mot staden efter sin förmåga, hjälpa sina medborgare inom och utom landet, och inte förtrycka eller fördärva den som inte begått brott.

Inom olika näringsgrenar var kraven för burskap olika. För fabrikörer fanns inga lagstadgade krav på yrkesskicklighet. Några krav på genomgångna läro- och tjänsteår fanns inte heller för manufakturister, men dessa skulle uppvisa att de lärt sig det hantverk de ämnade bedriva.  Bland hantverkare söktes burskap i regel efter en period som lärling och därefter en gesälltid på tre år, varefter personen blev mästare.

Då någon önskade burskap, bilades till ansökan den sökandes betyg samt intyg om den sökandes frejd, vilket utfärdades av en präst. Den sökande skulle ha god frejd (gott renommé), för att vinna burskap. Den hantverkande sökanden utförde även ett arbetsprov omnämnt "mästerstycke" som bedömdes av en skådemästare. Om skådemästaren ogillade provet, kunde detta leda till att personen inte blev mästare, och att burskap därmed inte beviljades

Vinnandet av burskap (att någon "winder burskap") fanns reglerat redan i den allmänna stadslagen, som utarbetades under 1350-talet, och fastställdes av kungen 1618. Reglerna i konungabalkens femtonde kapitel stadgade bland annat att den som önskade bli "byaman" skulle ge fem öre till "foghaten ok borghamestarana" och borga för att han skulle vara borgare under minst sex års tid. En borgare skulle svära bland annat trohet till konungen.  Alla burskapsägande borgare skulle skrivas in i "stadzens book", den så kallade tänkeboken.  I Malmö finns en ”Burskapsboken” där alla beviljade är förtecknade samt vilka som gått i borgen för dem. Borgenärerna iklädde sig ansvar för alla utgifter som den sökande har mot staden under sex år.

Burbrev
Burbrev är en handling som bekräftade vunnet burskap i en stad. Förr utfärdades burbreven av stadens magistrat. Burskap regleras i 3 kap. handelsbalken

Klicka på en bild för att förstora

Meny