Inrikes pass

Inrikes pass, eller vägbrev, är en passliknande legitimationshandling som krävs för resor eller vistelse på allmän plats inom ett land, och som dessutom används för att administrera begränsningar av resfriheten inom landet. Resor var framtill slutet av 1800-talet kunde vara av tre typer. Till fots, med häst eller med båt. De allra flesta som fick pass utfärdade för gesällresor och för enklare affärsresor i grannstäder gick till fots. En dagspromenad motsvarande en sträcka på två mil och var den största orsaken till att gästgiverierna förlades på samma avstånd från varandra.

Pass utfördes även för mer än en person. Då står oftast bara namn på den ansvarige och resten anges i antal. Det kunde gälla när hela familjer reste tillsammans med tjänstefolk eller ett teatersällskap. Passet kunde även beviljas för längre tid än en enskild resa. Som exempel för köpmän och hantverkare kunde besöka en namngiven inrikes ort hur många gånger som helst under ett år.

De som fick utfärda pass var följande:

Statsministern för utrikes ärenden.
Överståthållaren i Stockholm för dem som reste från Stockholms stad.
Landshövdingarna för länen.
Magistraterna för städerna.
Posteringschefer vid gränsorterna för de som kom från utlandet med ett utrikes pass, dessa fick nya inhemska pass vid gränsen.
Regementscheferna för soldater som gick på permission.

Passen skulle vara tryckta vilket gjorde det svårare att förfalska dem.

Inrikes pass har varit vanliga i många europeiska länder, men avskaffades gradvis från sent 1700-tal. I Ryska imperiet behölls inrikes passen fram tills revolutionen år 1917, för att sedan återinföras under Stalin år 1932. Idag, år 2013 finns inrikes pass bland annat i Kina, Nordkorea, Ryssland och Ukraina.

I många EU-länder (till exempel Frankrike, Spanien) och många andra länder finns kravet på att ha med sig ett statligt identitetskort överallt, något som dock inte begränsar resor i landet.

I Sverige föreskrev Gustav Vasa år 1555 att varje köpman skulle ha "vägabref eller passebordh" från hemstaden med sig vid resa utanför den trakt där han var känd.

Enstaka pass finns bevarade från 1600-talet. Det var dock först mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet som kontrollen och dokumentationen ökade.

År 1603 förbjöds att utlämna hästar på skjutsstationerna till resande utan pass. Den som var på resa utan pass kunde gripas för lösdriveri. Ett inrikes pass kunde vara utställt för resa till ett visst ställe; jämför uttrycket "förpassad". Tvånget att medföra inrikes pass avskaffades år Den 21 september av riksdagen 1860 och förbudet att lämna riket utan pass år 1872. Nya krav kom för utrikes resor kom 1914 och gäller fortfarande med justeringar för EU. Nu är det lag på att ha pass för att få lämna Sverige till land utanför EU Mer info: http://runeberg.org/nfal/0427.html

En stapelstad (egentligen förrådsstad) som nämns som utställare av flera av intygen var efter 1647 en stad i Sverige med stapelrätt, ursprungligen rätt att bedriva import och export. Senare (från tidigt 1800-tal) benämning på stad där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last, det vill säga städer med hamntull. Städer som saknade denna rättighet kallades i stället för uppstäder. Beteckningen användes framför allt på städer vid kusten, men några städer vid sjöar och andra vattendrag fick stapelstadsrättigheter, däribland Uppsala, Vadstena och Karlstad

Genealogiska föreningen driver ett pågående projekt där inrikes pass digitaliseras tillsammans med ett namnregister. Uppgifterna är åtkomliga för föreningens medlemmar.

Källor: Hans Hanner: Källor som dokumenterar resandet i äldre tid

http://runeberg.org/nfal/0427.html

Vid pennan
Lars Olsson