Ansedel Johannes d ä Rudbeckius

1581-1646

Född 1581-04-03 i Ormesta, Almby (C) 1 .
Död 1646-08-08 i Västerås (U) 2 .

Johannes d ä Rudbeckius Född 1581-04-03 i Ormesta, Almby (C) 1 . Död 1646-08-08 i Västerås (U) 2 . Professor i matematik 1604 i Uppsala (C) 2 . Rektor universitetet 1613 i Uppsala (C) 2 . Hovpredikant Gustav II Adolf 2 . Doktor teologie 1617 2 . Biskop i Västerås (U).	F Johan Pedersson Rudbeck. Född 1550 i Rudbæck, Vedsted, Sønderjylland, Danmark 2 . Död 1603 i Örebo (T) 2 . Häradsskrivare Närke 3 . Stadsskrivare i Örebro (T).



	M Kristina Persdotter Bose. Född 1557 i Åskog, Almby (C) 3 . Död 1620 i Västerås (U) 3 .

Levnadsbeskrivning

Född 1581-04-03 i Ormesta, Almby (C) 1 .
Professor i matematik 1604 i Uppsala (C) 2 .
Rektor universitetet 1613 i Uppsala (C) 2 .
Hovpredikant Gustav II Adolf 2 .
Doktor teologie 1617 2 .
Biskop i Västerås (U).
Död 1646-08-08 i Västerås (U) 2 .
Dödsorsak: Stenpassion
Begravd 1646-09-06 i Västerås (U).

En skulptur av Johannes Rudbeckius skapad av Carl Milles och som invigdes 14 juni 1923. Den är placerad på Domkyrkoplan framför Västerås domkyrka och nära Rudbeckianska gymnasiet.

Min fm mf mf mf mormors farmors brors dotters svärfar

Rudbeckius far var Johan Pedersson Rudbeck (15501603), född på godset Rudbeck i Holstein, inflyttad till Sverige, häradsskrivare i Väster-Nerike, sedermera stadsskrivare i Örebro och Christina Pedersdotter Bose. Han växte upp ihop med sina bröder Jacobus Boose Rudebeckius och Petrus Rudbeckius i Ormesta by öster om Örebro. Johannes Johannis Rudbeckius andranamn "Johannis" är en latiniserad form av "Johansson", eftersom hans far hette Johan (Johannes) i förnamn.

Sin undervisning fick Rudbeckius i Örebro skola samt i Strängnäs och i Uppsala. År 1601 reste han till Wittenberg, där han, tjugutvå år gammal, promoverades till magister 1603. Hans anseende för lärdom var redan då så stort, att han både i Wittenberg och från Würtzburg fick ta emot anbud att bli professor. Han föredrog likväl att återvända till Sverige, där han 1604, vid ännu ej fyllda tjugufyra år, utnämndes till professor i matematik vid Uppsala universitet. Under tiden studerade han österländska språk och teologi och återvände 1607 till Tyskland, där han forskade i teologiska ämnen.

Professor i Uppsala
Hemkommen 1609, befordrades han i Uppsala till Claudius Opsopaeus efterträdare som professor i hebreiska 1610, men bytte följande år denna tjänst mot professuren i teologi. Han begränsade inte sin verksamhet till arbetet som akademisk lärare utan ägnade sig också åt privat undervisning för studenterna. År 1613 var Rudebeckius rektor för universitetet. Självständig och häftig, tvistade han med en akademikern Johannes Messenius. Striderna var häftiga, att kung Gustav II Adolf tvingades kalla Rudbeckius till sin hovpredikant och biktfader för att avbryta dem.

Hovpredikant hos Gustav II Adolf
Som sådan följde han kungen i sju års tid, bland annat under de svåra fälttågen i Livland 1614-1615, och vann därvid i hög grad Gustaf Adolfs förtroende, som en lärd, sanningsälskande och ovanligt driftig man. Med anledning härav emottog han av kungen uppdrag att, tillsammans först med Johannes Bothvidi och sedan med Johannes Lenaeus, utarbeta en ny översättning av bibeln. Arbetet sköttes av Rudbeckius nästan ensam och bedrevs med den skyndsamhet så att den nya bibelupplagan kunde tryckas 1618 (den så kallade Gustav II Adolfs bibel). Likväl var den verkställd med en för den tiden ganska erkännansvärd texttrohet. Vid kungens kröning 1617 hedrades Rudbeckius med teologie doktorsgraden, en den tiden sällsynt värdighet, och utnämndes 1619, sedan han året förut undersökt och på stället rättat några obehagliga uppträden i Västerås, till biskop i detta stift.

Biskop i Västerås
Det var på denna plats, Rudbeckius vann sin stora ryktbarhet och ett oförgätligt namn i vår kyrkoförsamlings historia. Av vad han under de tjugusex år, som han innehade biskopsämbetet, uträttade till kyrkans och skolväsendets bästa, kan endast en ringa del här anföras. Domkyrkan, som var i hög grad förfallen, iordningställdes och försågs med ny inredning; det gamla mörka skolhuset tillbyggdes och utvidgades med nya lärosalar hospitalet ombyggdes och försattes i ett tidsenligt skick. Under denna verksamhet i själva stiftsstaden grep han med kraftig hand in i alla de ämnen, som hörde till hans förvaltning av stiftet. Han utgav en ny och förbättrad kyrkoordning och hade vid sin död två gånger om besökt varje kyrka i sitt vidsträckta stift. Två gånger om året hölls i stiftsstaden prästmöte med det underordnade prästerskapet; undervisningen vid skolorna anförtroddes åt skickliga lärare; det av honom i stiftsstaden 1623 grundade gymnasium var den första läroanstalt i sitt slag i Sverige, och undervisningen uppdrevs vid densamma till en höjd, som gjorde den nästan jämställd med universiteten; jämte ett rikhaltigt gymnasiebibliotek inrättades en botanisk trädgård; fattigvården i församlingarna ordnades, kyrkosången vårdades, ordentliga kyrkolängder och husförhörsböcker infördes med mera.

Den första föreskriften om husförhörslängder och kyrkobokföring i vårt land utfärdades för Västerås stift av Johannes Rudbeckius under 1620-talet. Initiativet till dessa föreskrifter ledde till att man i Vässterås stift kan följa husförhör ända från 1620-talet, att jämföra att man allmänt i Sverige började med förhörslängder först under 1720-talet. Dessa förhörslängder och folkbokföringar finns ännu bevarade.

Genom den noggranna vård och ordning han sålunda ägnade varje sak, som hörde till hans vidsträckta befattning, blev Västerås stift alldeles omskapat och ett mönster för de övriga. Det sätt, varpå han skötte sitt kall som stiftsstyresman, gjorde att Gustaf Adolf 1627 befallde honom att resa till Ingermanland och Estland för att inspektera den est-liv-ingermanländska kyrkan. Rudbeckius hörsammade befallningen och fullgjorde sitt uppdrag på ett sätt att denna inspektion blev en betydelsefull tilldragelse i Östersjöprovinsernas kyrkohistoria. Men tyvärr urartade hans kraft och ihärdighet icke sällan till halsstarrighet och en föga berättigad motspänstighet även mot de styrande. Dessa hans egenskaper trädde dock knappast i dagen, så länge Gustaf Adolf levde, i vilken kung han alltid hade en pålitlig främjare av sina reorganisationsplaner.

Men det dröjde icke länge efter kungens död, förrän han kom på mindre god fot med förmyndareregeringen. Hans strider med denna gick till och med så långt, att han åtskilliga gånger uppkallades i rådet och fick ta emot skarpa tillrättavisningar av Axel Oxenstierna, varjämte de otvivelaktigt bidrog till, att han gick miste om ärkebiskopsstolen efter Petrus Kenicius. Åt sitt missnöje med det av regeringen vid 1636 års riksdag förnyade förslaget till ett så kallad consistorium generale, gav han det mest oförtäckta uttryck, bland annat genom utgivande av en för regeringen misshaglig skrift om prästerskapets privilegier. Också blev han för denna skrift ställd till ansvar och måste göra ett slags avbön. 1642 ansåg han sig för ålder och sjuklighet borde ta avsked men bibehöll på det då församlade prästmötets begäran biskopsämbetet till sin död. Från år 1639 drabbades han av njur- eller gallsten, då kallat "stenpassion", och var sängliggande från 1644. De sista åren av sin levnad låg han för det mesta till sängs, då domkapitlet samlades i hans rum och ärendena vårdades med samma nit som förut. Efter svåra plågor avled han den 8 augusti 1646 och begravdes i Västerås domkyrka.
Källa: Wikipedia

Doctor Johannes Joh. Rudbeckius. Född 3 April 1581 i Nerike, Almby församling och Ormesta by. Fadren Johan Pedersson, som härstammade ifrån Holstein, war till slut Stadsskrifware i Örebro. Modren Christina Pedersdotter Bose. Sina studier begynte han i Örebro skola, och gjorde derstädes sedan till sitt minne en donation. Kom 1598 till Upsala Academie, men begaf sig efter några år till Tyskland, och blef på sitt 22 år Magister i Wittenberg. I Tyskland war han så ansedd för sina kunskaper, att han redan före sin magisterpromotion hade anbud blifwa Professor i Wittenberg och korrt derpå i Würtzburg. Hwad som gaf Bisk. Bellinus anledning att wilja uppdraga embetet åt honom, war det, att några ledsamma uppträden förefallit i stiftet, hwaraf den gamla mannen icke förmådde reda målet, hwarföre konungen förordnade Rudbeckius dertill, som ock med synnerlig klokhet och kraft fullgjorde det erhållna uppdraget. Det war wäl detta, som förmådde Bellinus, att önska få uppdraga embetet åt honom. Detta är olika mot flera andra uppgifter och icke troligt, att han lefwat så länge, om Bisk. Rudbeck werkligen blifwit inwigd sistn. år 28 Jan. Efter flere orters besök hemkommen 1604 befordrades han, genom Ärkebiskopens åtgärd, till Mathes. Professor i Upsala. Ännu en gång reste han till Wittenberg, för att öka sin kunskap i Theologie och Oriental. språk, hwarefter han 1610 flyttades till Hebrææ linguæ och 1611 till en Theol. Profession. Under sina lectioner hade han stort tillopp af lärjungar, likasom Prof. Messenius, hwarunder häftige partier uppkommo emellan studenterne och owänskap emellan lärarne, som icke slutades förrän regeringen lade sin hand derwid och Rudbeckius 1613 af Konungen blef kallad till dess Hofpredikant och Bigtfader. I denna tjenst måste han följa sin Konung till Liffland i fält, men hemförlofwades redan 1615 med åläggande, att jemte flere öfwerse och med upplysande bidrag befordra bibeln till omtryckning, hwilket ock skedde 1618. Emellertid blef Rudbeckius wid Konungens kröning och den första promotionen i Theol. faculteten 1617 till Theologiæ Doctor i Upsala creerad. Den gamle Bellinus hade redan förklarat sin önskan, att få uppdraga embetet till Doct. Rudbeckius, hwilket denne då afböjde, men wid ledigheten fann ock Konungen ingen wärdigare, utan förordnade honom, efter stiftets åstundan, till efterträdare, hwarpå han inwigdes i Linköping 28 Jan. 1619. För åtskilliga hinder fick han dock icke tillträda embetet förrän näst före Mormässan s. å. Nu öppnade sig för honom ett stort fält att utweckla hela sin owanliga kraft, som ock skedde med den klokhet och nit, att han icke allenast bör anses för den andre och störste reformatorn af stiftet, utan troligen ock för den gagneligaste Biskop som funnits i riket. Hans förtjenster om lärowerken ifrån de lägsta skolor, af hwilka han stiftade flera, till Gymnasium, hwars inrättning han ock 1623 utwerkade med Kongligt privilegium, likasom om presterskapet och församlingarnes upplysning, ordning och wälstånd, äro i sanning undranswärda. Hwad han af egna medel, så wäl som genom uppwäckt frikostighet af andra, anwändt på Domkyrkan, lärohus, embetsgårdar och nya inrättningar, är nära otroligt för wår tid. Han hade en noggrann kännedom af sina prester, af lägenheter, socknar och folk, och gjorde dagliga anteckningar deröfwer. Han höll wanligen twå prestmöten på året med Pastores Mormässo-tiden, då han sjelf præsiderade för utgifna disputationer och Botolphi tid med Capellaner, då Prostar hade præsidium. Han visiterade ofta, fick då många friwilliga gåfwor, upptog böter af brottsliga, efter Consistorii då warande domsrätt, men allt gick till hospital, barnhus och fattiga. Han inrättade ett Consist. Majus, eller kallade flera de bättre Pastorerna till rådplägning i swårare fall, och besatte oftast de lediga tjensterne i allmänt prestmöte, då enhwar fick säga sin tanke. Han skapade en del af Gymnasium till egentligt Seminarium för prester. Han war lärd och dock umgängesman; högst rättwis och dock hjelpsam; alfwarlig och dock mild, i synnerhet mot ungdom; arbetsam i sitt embete och tillika musicus och handslög. Och en sådan Biskop kunde icke wara utan afundsmän och förtalare, ända in på högsta ort, hwarföre stiftets presterskap på mötet 1629 undertecknade en förswarsskrift för sin Biskop, hwilken ock är tryckt. Så wållade ock i synnerhet Aristocraternas owilja för hans modiga yttranden i allmänna ärenden, att hans 1639 utgifna bok: De privilegiis Doctorum etc. blef illa uttydd och straxt förbuden, hwarjemte han måste utstå en skarp räfst af Förmyndare-regeringen. Deraf kom ock, att han icke blef Ärkebiskop, hwartill han s. å. hade flesta rösterna. Oafbrutet fortsatte han dock sin werksamhet och hade derjemte tid, att bewista alla Riksdagar, som fordrade hans närwaro, äfwensom att för stiftets enskildta angelägenheter uppwakta i Stockholm. Hos K. Gustaf Adolph hade han utmärkt förtroende, som i synnerhet wisade sig, då han 1629 befalltes med visitationer i Liffland och Ingermanland sätta landets kyrkowäsende i godt skick. Äfwen Drottning Christina måste högakta honom, och hedrade honom på sotsängen med sitt besök, då hon fick höra alfwar-samma råd. Ifrån 1639 war han mycket sjuklig, och ifrån 1644 sängliggande, då Consistorium med lön tillsatte flere unge prester, att wexelwis uppwakta honom. Han wille då afsäga sig embetet, men lät öfwertala sig derifrån. Afled d. 8 Aug. 1646 och begrofs 6 Sept. i sitt enskildta grafchor, med predikan i kyrkan af Ärkebiskopen Doct. Lenæus, sedan äfwen utfärdspredikan blifwit hållen af Prosten Gutræus i Sala. Johannes Widichindi, sedan Rikshistoriograf, parenterade. Alla talen trycktes. En kort inscription på grafstenen och på en stentafla i grafchoret äro de enda minnesmärken i Domkyrkan. Mer än hundrade år derefter skref Lectorn i Westerås, sist Biskopen i Carlstad Doctor D. Herweghr Bisk. Rudbeckii lefwernesbeskrifning med många speciela uppgifter. Den är tryckt i Linköpings bibliotheks handlingar. Swenska Academien lät ock 1832 pregla en medaille till upplifwande af hans minne.
Gift 1610 med Christina, dotter af Ärkebiskopen Mag. Nicol. Bothniensis, som snart dog utan att lemna barn. 2. 1620 med Magdalena Hysing, Prosten i Fellingsbro Mag. C. Hysings dotter, f. 1602, död 8 Aug. 1649; en fru, utmärkt af gudsfruktan, ordning, flit och wälgörande, ett mönster för presthustrur i synnerhet och fattiga prest-enkors tillflykt. Hon hade flera gånger genomläst hela Bibeln. Höll en sträng ordning med barn och pigor. Besökte de sjuka och sände dem mat och wederquickelse. Af 12 barn lefde: Christina, g. m. Pastor Prim. i Stockholm Mag. Simon Bened. Arbogensis och Prosten i Köping Mag. Petr. Wibyensis; Nils, Biskop i Westerås; Johan, slutligen Prost i Fahlun, hwars barn adlades N:o 1366 med oförändradt namn; Pehr, Biskop i Skara, hwars barn adlades von Rudbeck, N:o 1252; Cecilia, g. m. Prosten i Munktorp Mag. Eric Salamontanus och hans successor Mag. Henric Moræus; Olof, Medicinæ Professor i Upsala, Auctor till Atlantican, barnen adlade N:o 1637; Paul, Assessor och Under-Lagman, adlad von Rudebeck, N:o 872.
Källa: Västerås stifts hednaminne

Examenshandlingar vid Uppsala universitet Tryck på vänsterpilen för att återvända