Stämpelavgifter användes i Sverige mellan åren 1660-1992. Samlingsnamnet för denna typ av stämplade papper brukar kallas Charta Sigillata latin för signerat/stämplat papper. Anledningen var att man ville få större kontroll hos myndigheterna över vissa typer av handlingar som upprättades och transaktioner som genomfördes. Man ville även få in extra pengar till staten som ersättning för levererade tjänster.

Stämpelavgifter användes bland annat i samband med lagfarter och inteckningar i fast egendom, kontrakt, aktier, obligationer, bouppteckningar, lottsedlar, växlar, protokollsutdrag, tillstånd, bevis, vigslar och domar.

Det har förekommit olika varianter av hur detta sigill sett ut över tiden. Den första modellen var stämplar på hela pappersark, dels som relieftryck och dels tryckta märken på papperet. 1811 började användandet av sedellika stämplar som var av två slag. Den första var ett relieftryck som kunde fästas på handlingen som den avsåg. Användes fram till 1844. Den senare från 1845 var en tryck sedellikt märke som trycktes i ett flertal exempelar på ett pappersark och sedan klipptes ut för att sedan fästas på handlingarna. Från tiden 1880 till 1992 ersattes gradvis de sedelliknande stämplarna med en mindre gummerad modell som liknade frimärken.

Som släktforskare kommer man i kontakt med dessa märken när man söker information i handlingar från juridiska myndigheter. Vanligast är de i material som handlar om lagfarter, inteckningar, konkurser och bilagor till bouppteckningar.

Sedelliknade stämplar med valörer i kronor och ören samt riksmynt och riksdaler från 1845 och framåt.