Inrikes pass, eller vägbrev, är en passliknande legitimationshandling som krävs för resor eller vistelse på allmän plats inom ett land, och som dessutom används för att administrera begränsningar av resefriheten inom landet.

Inrikes pass har varit vanliga i många europeiska länder, men avskaffades gradvis från sent 1700-tal. I Ryska imperiet behölls inrikes passen fram tills revolutionen år 1917, för att sedan återinföras under Stalin år 1932. Idag, år 2013 finns inrikes pass bland annat i Kina, Nordkorea, Ryssland och Ukraina.

I många EU-länder (till exempel Frankrike, Spanien) och många andra länder finns kravet på att ha med sig ett statligt identitetskort överallt, något som dock inte begränsar resor i landet.

I Sverige föreskrev Gustav Vasa år 1555 att varje köpman skulle ha "vägabref eller passebordh" från hemstaden med sig vid resa utanför den trakt där han var känd. År 1603 förbjöds att utlämna hästar på skjutsstationerna till resande utan pass. Den som var på resa utan pass kunde gripas för lösdriveri. Ett inrikes pass kunde vara utställt för resa till ett visst ställe; jämför uttrycket "förpassad". Tvånget att medföra inrikes pass avskaffades år 1860 och förbudet att lämna riket utan pass år 1872. Fortfarande är det lag på att ha pass för att få lämna Sverige till land utanför EU Mer info: http://runeberg.org/nfal/0427.html

En stapelstad (egentligen förrådsstad), var efter 1647 en stad i Sverige med stapelrätt, ursprungligen rätt att bedriva import och export. Senare (från tidigt 1800-tal) benämning på stad där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last, det vill säga städer med hamntull. Städer som saknade denna rättighet kallades i stället för uppstäder. Beteckningen användes framför allt på städer vid kusten, men några städer vid sjöar och andra vattendrag fick stapelstadsrättigheter, däribland Uppsala, Vadstena och Karlstad.